Bobstay

Lite snörpyssel med nya peket. Vattenstag på kvällens agenda.

Loop in da makin

Titanbussning i nosen på peket. Dyneemaloop träs igenom. Antalring för tackline i loopen på ovansidan. Vattenstagssnöre isplitsat på undersidan.

Loopen gnm bussningen och ring o vattenstag monterade

Vattenstaget går till någon ännu ej mipplad fästpunkt i båtnosen, sen ska linan upp igen till ny dyneemaloop (som också görs nån gång sen). Nya loopen med ring både ovan o under peket ska sitta genom bussningen lite längre in på peket (för halsning av coden). Därifrån går bobstaylinan in till fördäck där vattenstaget låses/låses upp. Blir en liten specialare iom att peket är fällbart och förvaras uppfällt vid stävförtöjning. Ner-och-upp grunkandet på bobstay ordnar 2:1 utväxling och därmed lite lastavväxling.

Klart (eller iaf halvklart)

God säkerhetsmarginal. Trista konsekvenser om sakerna går sönder och inget direkt viktstraff att gå upp i dimension på dyneema. Loopen i 7 mm STS har minst 8.3 tons brottlast 😎 bobstay ”bara” 5.5 ton, men där är det ju 2:1. Kommer förhoppningsvis stå pall för några säsonger wear and tear! Om något så lär ringen deformeras innan snörena knasar. Typ 3.5 ton på den. Men hoppas vi inte laddar i närheten av 3 ton på tacken!

Snörpyssel forts.

Akterskeppets mantåg näst på tur. Staketet är allt som oftast avhakat och vajern är elak. Repar det mesta den kommer åt om man får lite oavsiktligt tryck på den. Som en fender från en annan skuta när den hänger snyggt kvajlad över mantåget…

Vajer bort, Robline STS in. Vikt inkl hakar 700 g -》220 g. Nästan halva kilot lättare i akterskeppet. Extra glöggransonen känns välförtjänt!

Staketet i aktern byts ut till dyneema.

Vinterpüssel

Snören är alltid skoj och inspirerad av Roblines fina kväll på Gransegel för några veckor sedan bestämde jag mig för att knopa ihop ett par nya fall med deras fantastiska STS-dyneema.

Färdigt spinnakerfall med Robline STS Ocean 5000 dyneema. Jämte skelettet i garderoben.

STS (Stronger Than Steel) är en ganska ny produkt och den enda motsvarigheten på marknaden är isländska Hampidijans Dynice Dux. Den har jag testat i lite olika applikationer senaste åren men nu har alltså Robline gjort massiva investeringar i en egen tillverkningslina och trycker ut sin STS-dyneema på båtmarknaden i stora volymer. I princip är det en vanlig SK78 dyneema som har värmebehandlats och kylts av under sträckning i en småhemlig väldigt väldigt lång ugn. På detta sätt mosar man in en rejäl dos extra fiber per volymenhet och får en – för samma dimension – oslagbar prestanda jämfört med en obehandlad SK78.

Som exempel har STS en brottlast på 4.4 ton i dimensionen 5 mm, vilket är den jag använder till mina nya fall. Jämfört med en vanlig SK78 som Liros D-Pro som har 2.6 tons brottlast (jämförbart med en 3 mm STS!). En dyneema-fiber är en dyneema-fiber och går sönder när den går sönder oavsett fabrikat så det är alltså genom att pressa in galet mycket mer fiber i samma dimension som man får dessa fantastiska siffror. D-Pro 5 mm väger 1.3 kg/100 m. STS 5 mm väger in på 1.9 kg/100 m enligt databladen.

Brummel-splits för fallhake

Högre brottlast för samma dimension har faktiskt betydelse. Med brottlast på 4.4 ton kommer jag aldrig ligga i närheten av ens halva lasten. Det minimala stretch som fortfarande finns i SK78 inträder framförallt i laster nära brottlast. Alltså får man samma prestanda med en 5 mm lina som annars krävt ca 7 mm ren dyneema. Till skillnad från Hampidijan så gör Robline sin STS i riktigt tunna dimensioner också så där finns säkert massa kul saker man kan tänka sig hitta på med 2 och 3 mm linorna. Inte minst på jollesidan.

Hölje första metern för att skydda dyneeman från nötningsskador i falltrissan (hrm. ja, och för att försöka skapa förutsättningar för någon typ av enkelhet och samsyn i kommunikationen mellan brunn och mast kring vilket snöre som är vilket..). Därefter 13 meter ren STS utan hölje.

Dom gamla fallen var/är skitfina Gottifredi Maffioli snören med trevliga detaljer och snygga splitsar. Men efter 8 år så såg dom halvkul ut. Kopierade tänket med detaljer och gjorde nya. Tog ett par timmar för första fallet men väldigt kul pyssel en ledig decemberkväll!

Eftersom STS-linan har kg-pris i samma härad som rökheroin kändes det onödigt att köra med den i hela haländan. Den är ju som all dyneema dessutom glatt som fasen så behövs också någon typ av hölje vid fallås och winch. Hederlig polyester-lina är billig och biter tillräckligt bra i Bootys dunder-fallås från Karver. 8 mm Robline Sirius 500 får alltså tjänstgöra i halända och som hölje över sista 6-7 m dyneema.

1 meter STS med hölje. Sen 13 meter STS utan hölje. Sen 6 meter STS med Sirius 500 linans polyesterhölje. Sen en halvsnygg ihop-splitstning av Sirius 500 linans kärna med STS-linan. Den döljs effektivt av densammas hölje och är för den delen inne i masten så ingen kommer att behöva se eländet 🙂

Avslutet på haländan på pin kiv lättad från polyester-kärnan och tom på innehåll. Notera snygga ögat som avslut på kalaset. Mycket nöjd!

Viktigast av allt – vad väger kalaset? Nyfiken vägning visade på magnifika 550 gram mindre – en lättning med över 25 procent. Exklusive fallhake på 159 g (och kula som säkert väger 2-3 gram). STS-linan är ju ”tung” men dyneeman i det gamla fallet var 6 mm tjock och haländan begåvad med 10 mm hölje. Fanns alltså några gram att spara genom att gå ner i dimension. Med två till fall på tur blir totala besparingen av dyr mastvikt hela 1.65 kg 🙂

Gamla Maffioli-fallet 2100 g

Nya STS-fallet 1443 g

Sammanfattningsvis tunnare, starkare och lättare. Helt ok julklapp!

Årets sista tur

Ner till Södertälje idag. 3h motor i motvind. Inte varmt någonstans! Klara vibbar från hemseglingen från England i våras. Flytoverall och 6 grader i luften…

Känns helt rätt att lägga ner seglingen och börja foka på sjukt långa fixlistan. TBC!

Varmt o gosigt…

Förtöjda på upptagningsbryggan jämte Bavaria 32a. Lite olika designfokus 😀

 

Bra dag för soloträning

Solokvist & fin söndagsmorgon, kanonläge att testa av autopiloten. Kompassgivaren la av i somras så ny Precision-9 på plats. Blev 40-talet slag ner till Slagsta. Grundsetting kändes riktigt bra så skruvade faktiskt inte på parametrarna någonting. Galen skillnad mot den gamla rorkultspilot jag kört med tidigare, men kanske inte rättvist att jämföra B&G H5000 med Simrad TP22 🙂

Skönt att segla fortfarande i alla fall. Typ lika varmt som en vanlig midsommar (8 grader) så vafasen bara att köra på en månad till innan båten får åka upp!

Fin dag på östra Mälaren!

 

ÅFOR resume – med film

Det räckte inte hela vägen, men vad skoj vi hade hela vägen ner till Gotska Sandön. 20 sjömil norr därom skuggade vi J/111 CAG men i efterdyningarna av en broach så gick såväl topp som båda lik i vår tredje och sista spinnaker. De två andra hade vi poppat redan på Kanan. Dom var från 2015 men måste levt ett hårt liv med mycket fukt och salt, för även om vi var lite elaka mot dom så skulle friskt nylon tålt belastningen.

Bakluckeloppis – några bud?

Nåväl, utan undanvindssegel och med 120 sjömil med vinden rakt akteröver så fanns inte motivationen kvar att fuölfölja. Kl 23 så bröt vi och kryssade upp till Sandhamn med J4 och två rev. Det blåste rätt bra!

Stort tack Christer för filmande och klippning!

Filmdags ÅFOR 2018!

Och en oredigerad undanvindsrepa ?

Ok då… en till!

Vi hade kul utför som synes, men ganska bra fart i båten även genom skärgården. Kände oss jämnstarka med båda J/111 och tyckte att vi seglade båten rätt bra. Helt klart ett steg framåt! Nästa år och med nytt nylon ?